Vecka 7 i bilder

Överallt växer fält fulla med solrosor. Dessa växer längs vägen till sjukhuset från boendet. 

Lunch på kantinan!

En dag när vi var på väg hem från sjukhuset hade någon försökt elda en hög med skräp från sjukhuset  (innehållandes bland annat delar från venkatetrar), satt fast ett litet träd i en gatubrunn och lagt några kokosnötter mitt på vägen. Det var oklart.

På vägen hem från sjukhuset finns en marknad där vi köper frukt och grönt. Allt detta på bilden kostade 2400 shilling vilket motsvarar lite mindre än 10 kr!

Lunch och poolhäng på Honey Badger Lodge.

Vägarna är lite skumpiga ibland! 


På väg till sjukhuset kan man fynda! Här hittade vi tre passionsfrukter. 


Under dessa veckor har det blivit en hel del tygshopping. 

Denna vecka saknar vi tvättmaskin, tillförlitliga väderrapporter, att folk håller tiden och gatubelysning. 

Jobba/pausa

Igår hängde hela gänget på akuten. Det började som en lång morgon där vi mest satt och hängde eftersom avdelningen var helt tom på nya patienter och de patienter som redan låg i rummet väntade på att bli forslade vidare. Plötsligt hörs dock en duns och vi reser oss upp. På golvet innanför dörren ligger en kvinna som trillat ur sin rullstol och anhöriga tillsammans med en sjuksköterska bär snabbt kvinnan ut i korridoren, upp på en brits där sjuksköterskan börjar göra hjärtkompressioner på patienten och vi förstår att det är dags att agera. Samtidigt som sjuksköterskan ger kompressioner gör en anhörig inblåsningar och en annan anhörig försöker bidra till kompressionerna. Johanna föste de anhöriga åt sidan och tog över kompressionerna när sjuksköterskan plötsligt gick iväg utan att säga ett ord. Britsen sköts under tiden in i akutrummet för att patienten skulle kunna få syrgas och vi turades efter det om att ge kompressioner.  En av de brittiska läkarstudenterna skötte andningen och tog kommandot vilket var helt fantastiskt gjort av honom. Det gjorde att alla höll fokus, klev undan, gjorde det de skulle och det som behövdes. 

Tyvärr var läkaren, som ofta händer, frånvarande och det dröjde en stund innan han återfann sig i rummet. Läkaren sa att "det förmodligen inte skulle gå" men gjorde ingen egentlig dödförklaring vilket innebar att vi fortsatte trots att det kanske egentligen hade vart mest korrekt att inte göra hlr överhuvudtaget då patienten förmodligen varit avliden en längre stund. När man står där mitt i händelsen finns dessa tankar dock inte i huvudet. Allt som finns är att rädda liv. Tyvärr hade läkaren rätt och dödförklaringen gjordes efter cirka tio minuters hlr på avdelningen.  

Trots att patientens liv inte gick att rädda och att vissa saker kunde skett på ett lite finare sätt känner vi ändå att situationen var oerhört lärorik och att vi efter dagen känner att vi faktiskt vet vad vi ska göra när ett hjärtstopp sker. Vi vet vad som är viktigast i stunden och vi vet hur vi ska arbeta för att göra så bra ifrån oss som möjligt. Vi lyssnade på varandra och de andra i rummet, vi höll oss till våra uppgifter och vi gav varandra stöd. Vi var ett team!

Idag tar vi paus från allvaret och hänger  på Honey Badger Lodge med vår nya house mate Rutger! Poolen är riktigt nice! 




       

En spännande dag!

Idag var jag och Lisa på MOT, det vill säga main operating theatre. Där var vi med vid en överknät-amputation. Kirurgen var väldigt trevlig och bra och ville verkligen att vi skulle vara delaktiga så Lisa fick hjälpa sjuksköterskan att plasta in benet som skulle amputeras och jag fick vara scrub nurse vilket innebär att vara sterilt klädd och att assistera genom att ge instrument till kirurgen. Jag fick också agera svettavtorkare till kirurgen som använde min axel att torka av sin ansiktssvett på men det mest exalterande som hände för min del var när jag fick prova att såga i benet! När benet väl var av plockade sjuksköterskan upp det, gick iväg till papperskorgen och stoppade i det. Under resterande tid stack det alltså upp ett ben ur papperskorgen vilket vi hade lite svårt att veta hur vi skulle hantera. Samtidigt fanns det väl ingen bättre plats att lägga det på, även om det kändes konstigt. 

Jobbet som operationssjukssköterska är väldigt roligt och båda två trivs väldigt bra på avdelningen. Det är en helt annan stämning på kirurgavdelningar vilket i alla fall jag tycker är väldigt kul. Personalen skämtar och pratar på ett helt annat sätt vilket ger en annan atmosfär. Det är ett jobb jag hade kunnat tänka mig!

/Nadja

 

Samtidigt som Nadja och Lisa var och såg amputationen så var jag och Linn på akutavdelningen. Dagen började rätt segt men plötsligt rullade det in en patient med flera sår i buken och ett skärsår på halsen. Läkaren tog snabbt kontroll i rummet och delade ut uppgifter. Linn fick hämta sterila kompresser för rengöring och jag fick hämta venkatetrar och rör för blodprovstagning. Läkaren rengorde såren och vi fick assistera tillsammans med två brittiska läkarstudenter. Medans vi tvättar dyker det upp en polis som berättar att frun är död, patienten och hon har haft ett knivslagsmål! 

Vi följer med patienten upp till röntgen och ultraljud där det konstateras att lever och mjälte verkar intakt men då buken är fylld med vätska behöver man öppna upp för att hitta orsaken. Patienten rullas upp till kirurgiavdelningen i väntan på akut operation. Linn och jag passar på att byta om till gröna scrubs och är med och tar emot patienten i operationssalen. Helt plötsligt frågar kirurgen vem av oss som ska assistera, en uppgift Linn tar på sig. 


Operationen går till utan problem och det visar sig att vätskan är blod från ett litet jack i levern. Jacket sys ihop och man passar på att klippa loss blindtarmsbihanget när man ändå är där och pillar.. Efteråt är vi med när patienten vaknar upp. 

Att få följa med en patient "hela förloppet", speciellt vid en sån här unik händelse var riktigt spännande. Etiken fanns med hela vägen.. hur behandlar man en patient som trots allt dödat sin fru? Vi kan ju inte veta vad som hänt. Var det självförsvar, var han psykiskt sjuk eller var det ett mord? Vi kände båda att det var otroligt viktigt att vi visade patienten samma stöd och respekt som alla andra patienter, även om det var lite jobbigare. 

/Johanna